Hantera, Instudering

Självkritik, självkritik och självkritik…Detta ord har snurrat i mina tankar de senaste veckorna, ända sen jag visste att de var något jag skulle skriva om. Det var svårt att komma igång. – Vad kan jag säga om självkritik? Har jag ens något att säga? Mitt i detta insåg jag, att med min tankegång, har jag själv fastnat i dilemmat.

Vad tänker du på när du hör ordet självkritisk? Ofta är den första tanken, en negativ bild av sig själv eller sina prestationer. Det är sant, men självkritik är mer än det. T.ex. hade jag aldrig upplevt mig själv som självkritisk, när jag fick frågan. Jag var ju bara ”duktig, noggrann, hårt arbetande och målmedveten”. Jag talade inte ens illa om mig själv! Men jag insåg, att jag började låta bli att göra det, jag inte var säker på att skulle hålla den nivån jag önskade. T.ex. ville jag inte ta ansvar för projekt, jag insåg att jag antingen inte kommer att ha tillräckligt med tid eller resurser att slutföra ”perfekt”. Till prov gick jag inte, om jag inte var säker på att jag skulle få ett bra resultat (läs: det bästa). Men allt var bara för min egen skull… Jag tänker att det är här det ofta börjar. Till en början, handlar det om sina egna mål och förväntningar på sig själv, men tillslut gör man det även för alla andras skull. Självkritik kan delas in i 4 olika nivåer; tankar, känslor, handlingar/beteenden och fysiska upplevelser.

  • Tankar kan vara ilskna, kritiska och nervärderande tankar om sig själv, sina prestationer och sin omgivning. Ofta med en attackerande, sorgsen eller rädslofylld betoning; ”Jag är så dålig!” eller ”Jag kan verkligen ingenting!”. Ofta kan det handla om jämförelse med andra, antingen utseendemässigt, personlighetsmässigt eller prestationsmässigt.
  • Känslor är det vi upplever gentemot oss själva och vår omgivning, så som skuld, skam, ångest, ilska eller avsky av att inte nå upp till våra uppsatta standard.
  • Fysiska upplevelser av självkritik kan förekomma som ytlig andning, huvudvärk och tryck över bröstet.
  • Beteenden som uppstår, kan vara handlingsförlamning och apati. Vi avslutar, eller avstår från att göra någonting, för att undvika känslan av misslyckandes. Vi kan t.ex. låta bli att säga vad vi tycker och tänker, för vår inre röst säger ”ingen bryr sig ändå”. Men beteendet kan också vara motsatsen och utspelas som perfektionism. Att istället går det inte att sluta, utan man jobbar allt hårdare, allt mer och allt noggrannare.

”Det finns bara en sak som gör en dröm omöjlig att uppnå: rädslan att misslyckas”

– Paulo Coelho

Det vi kritiserar oss själva för, tror vi ofta att människorna runtom oss också gör. Om jag tycker att jag är en dålig talare, förväntar jag mig att även du tycker det. Därför blir det vår ”svaga punkt” och något vi skäms över. Skam i sin tur, hindrar oss ifrån att göra och tala om det och därmed utvecklas. Psykologen Ronnie Grandell, sa det bra. Någonting likt; ”Självkritik är som en motorväg. Det finns flera ramper att ta sig dit och när man väl kommer fram, då går det fort.” Min tolkning är, att det är så enkelt att hamna i ett självkritiskt tankesätt, som dessutom kan vara svår att avsluta.

Jag är nästan säker på att vi alla har varit, eller är emellanåt självkritiska. Det behöver heller inte vara något negativt, utan ett verktyg till självreflektion. Men jag talar om en överdriven självkritik, som påverkar det vardagliga livet, som utvecklar ”negativa beteenden” eller en förvriden självbild. Motsatsen till självkritik är självmedkänsla, en förmåga som går att öva på. Börjar också dina förklaringar med ”Jag är inte självkritisk men..”? Stanna upp och tänk efter, vad är ditt inre tal? Hur talar du OM dig själv och TILL dig själv?

Läs mer om självmedkänsla och perfektionism

Källor:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *