Starkare nu

2

Innehållsvarning: den här berättelsen innehåller beskrivningar av fysiskt och psykiskt våld i en nära relation, där också barn är närvarande.

Jag är en av dem.

En av alla de kvinnor som levt i rädsla, tillsammans med en man som gjort mig illa.

En man, som av någon anledning, tyckte att jag var värd att ta stryptag på.

En man, som ansåg att jag skulle tryckas upp mot en vägg, stängas in i ett rum tills jag höll tyst, hållas fast i handleder och armar, och i ilska slitas upp ur sängen så att min tröja sprack.

En man, som tränade kampsport och som tyckte att jag, var bra att öva på.

En man, som gav mig ett leende och sa att han bara skojade, när jag föll och gjorde mig illa.

Trots att det var han och hans kampsportssparkar som fått mig att falla.

Blåmärkena på mina armar och ben, förklarade han bort med att jag måste fallit på nåt hårt för så hårt sparkade inte han.

Jag är en av dem.

En av alla de kvinnor som blivit kontrollerad, utfrågad, utskälld och hånad för mitt sätt att vara när jag visade sårbarhet och grät i gräl.

En av de kvinnor som fått höra att jag tar på mig offerkoftan, att det är mitt fel och att jag framkallar den dåliga sidan hos honom.

Att jag är svag och behöver honom.

Jag är en av dem.

En av de kvinnor som måste berätta vart jag skulle, och som hamnade i konflikt med honom så fort jag sa emot eller hade annan åsikt.

Jag är en av dem som har barn tillsammans med en man som inte haft gränserna och förmågan att behärska sig i deras närvaro. Att låta ilskan gå ut över sin tre veckors nyfödda bebis, och skaka den i ilska då den skrek på natten. Att låta frustrationen gå ut över sitt treåriga barn och jaga hen till sängs för att sedan ta stryptag på, när hen inte lydde.

Att inför barnen, låsa in deras mamma i ett annat rum med förklaringen att mamma behöver lugna ner sig. Att inför barnen, kasta porslin ovanför huvudet på deras mamma, eller välta ner henne på golvet och sitta gränsle över henne i de konflikter som uppstod. Inför barnen.

Jag är en av dem, där han tyckte att jag var värd det och förtjänade det.

Jag är en av dem.

Jag lever med resterna av det som hänt, för många år sedan. Trots att det som hänt nu är länge sedan, så lever ärren kvar.

Jag ställer mig aldrig med ryggen åt folksamlingar, eller sitter längst fram i en sal.

Jag tänker på hur jag står, eller sitter, när jag talar med andra.

Jag ser till att inte förlora ögonkontakten när jag talar, det kan ju uppfattas nonchalant.

Jag ser medvetet till, att inte hamna i konflikt, för då vet jag inte vad som händer.

Jag är känslig för stämningar, efter att ha tassat på tå i flera års tid.

Efter att ha anpassat mitt sätt att vara, så att han inte skulle vara missnöjd eller bli arg.

Mina barn har symtom av en svunnen tid. Sömnstörningar, psykisk ohälsa och en rädsla som inte går att sätta fingret på. En känsla av att vara oduglig och aldrig riktigt räcka till. För en gång i tiden, så sa deras pappa att deras mamma inte älskade dem på riktigt. Det var bara han som kunde älska dem.

Jag är en av dem.

En av de kvinnor som fortfarande anpassar mig i mötet med honom. Han är ju deras far. Vi möts, ler och pratar. Det gamla drar vi inte upp.

Men jag minns.

Min kropp minns.

Mina drömmar minns.

Våra barn minns.

Och detta, trots att han inte riktat ett enda slag mot mig.

Misshandel har många ansikten.

Jag är en av dem, som lämnat.

Han säger att det aldrig har hänt.

Har du upplevt våld i en nära relation?

Känner du igen dig i pseudonymens Starkare nu berättelse? Ingen ska behöva utstå sådant och särskilt inte bli ensam med sin upplevelse. Det finns många olika instanser som erbjuder stöd och råd, utan att döma. Se vår lista över instanser i Finland som erbjuder hjälp i våld i nära relationer. Du och ditt välmående är viktigt, tveka inte att söka hjälp!

Starkare nu
Beteendevetare och socionom i Mellansverige. Mamma, musikalartist och allvetare. Stark, driftig och framåt som ung träffade mitt livs kärlek. I efterhand fick jag PTSD, och gick hos psykolog i över två år. Nu, flera år senare, förstår jag vad jag varit med om och kan sätta ord på det. Med min berättelse, vill jag visa att våld inte bara har ett ansikte. Det har många.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.