Lilla My

4


För ungefär ett halvt år sedan fick jag en bettskena. Då hade jag bitit ihop mina käkar i tre år och mina stackars käkmuskler var tyvärr hårdare än någon annan muskel i min kropp. Det var helt otroligt vilken skillnad en liten plastbit kunde göra! Hejdå huvudvärk!

Men jag skämdes så otroligt mycket över den lilla plastbiten. I början väntade jag tills min pojkvän hade somnat innan jag kröp upp ur sängen och satte på den. Han skrattade lite åt min attityd till min bettskena, och bara inom några dagar blev jag för lat för att orka bry mig om han såg mig med min bettskena eller inte. Han fick lov att vänja sig vid att jag inte kunde säga varken s eller r när vi talar innan vi somnar.

Några veckor efter att jag fått min lilla plastbit talade jag med mina studiekamrater om min bettskena. Det visade sig att nästan hälften av mitt kompisgäng också hade bettskena. Det fick mig att tänka, varför har en så stor del av oss bettskena? Efter lite efterforskningar fick jag veta att bettskena är en stor indikator på att man är lite för stressad. Såklart är även orsakerna till bettskena individuella, men en stor gemensam faktor för många med bettskena är ändå stress.

Så varför är så många av oss stressade? Är det för att vi studerar ett ämne som kan vara rätt intensivt och stressande ibland? Är det för att våra kroppar inte hänger med i dagens allt mer intensiva, dygnet runt uppkopplade samhälle? Eller för att vi försöker få in för mycket program i våra kalendrar?

Och om vi alla är så stressade, vad gör vi då för att försöka motverka stressen? För det hjälper väl inte bara att sätta bettskenan i munnen, men fortfarande ha en underliggande stress som gjort att jag från första början biter ihop käkarna? Så jag försöker planera mina vardagar, försöker komma ihåg att avsätta tid för att hinna laga och äta middag, försöker sätta in tid för att hinna yoga, försöker att säga nej när någon ber mig att delta i något projekt jag faktiskt inte har tid med och försöker planera in tider i min kalender då jag skall hinna ta det lugnt.

Nyckelordet här är försöker. För jag är absolut inte bra på det. Och även de stunder då jag faktiskt rullar ut min yogamatta så kan jag avbryta träningen mitt i för att svara på ett “akut” meddelande eller kolla min kalender. Något som absolut inte är vettigt om yogan skall hjälpa som stresshantering.

Jag har dock turen att ha ridning som fritidsintresse. Då kan jag faktiskt släppa omvärlden och allt vad som händer där helt och hållet en stund. När jag rider måste jag koncentrera mig på mig och hästen, och övningen vi håller på med. Jag måste vara ”här och nu” och det hjälper mig att inte tänka på resten av världen en stund. Det här är min stund för mig själv, jag älskar det, och skulle aldrig i världen välja bort det.

Något jag börjat med under senare tid är att faktiskt boka in dessa stunder i min kalender, och hålla fast vid dem oavsett vad. För trots att jag kanske skulle hinna med några extra möten, skriva en extra uppsats eller göra något annat viktigt, så tror jag att det skulle leda till att min stress skulle stiga långt över bettskenströskeln, och i det långa loppet både leda till att jobben jag gör, och mitt eget välmående skulle bli betydligt sämre. Så min egen utmaning för att hantera stress och dess effekter har blivit att lära mig att säga nej till projekt jag inte hinner med, sadla min häst och rida ut i skogen, och sätta in min bettskena i munnen till natten.

Lilla My

Lilla My
En sprallig studerande som har svårt att säga nej och gillar att ha många bollar i luften och umgås med andra personer. Men ibland vill jag också hinna sjunka ner i soffan och läsa en bra bok eller drömma om att bo i en vattenmelon, precis som Lilla My.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *