14.4.2021 —

Pseudonymens Ljus i tunneln berättelse

Jag satte mig i terapeutens soffa och började prata. Jag talade om min bakgrund på ett skrämmande naturligt sätt, orden bara forsade ur mig. Terapeuten såg lite förvånad ut och konstaterade: ”Du har tydligen bearbetat de här sakerna tidigare”. Terapeuten hade rätt.

Vägen till terapeutens soffa har verkligen varit lång och i början av min resa visste jag inte att det var där jag skulle hamna.

Under en lång tid trodde jag att det var normalt att vara nedstämd, apatisk och konstant trött. Jag trodde att självhat, grymma prestationskrav och ständigt gråtande hörde till livet.

Min väg till terapeutens soffa började i förskoleåldern. Jag hade nog en del sociala utmaningar för jag var inte van att vara i en barngrupp många timmar om dagen, många dagar i veckan. Jag kände ångest redan då. Jag kände ett tryck över lungorna och hjärtat bultade. Jag trodde det var mitt samvete som tyngde, att jag hade gjort något illa som ledde till samvetskval. Det var omöjligt att prata om de här känslorna för då skulle min ondska eller dålighet ha kommit fram. Jag bestämde mig alltså för att tiga och försöka vara duktigare.

Mina symptom började som sagt redan under tidig barndom. Det första större symptomklustret, som också kallas ätstörning, tog över när jag var i elva-, tolvårsåldern.

Jag kunde inte förklara vad mina problem berodde på. Det kunde inte heller mina föräldrar, så orsakerna till symptomen förblev dolda. Hur som helst, så besökte jag då för första gången skolhälsovårdaren för att prata om mina problem med ätandet. Jag fick remiss till en läkare, som föreslog att jag skulle tala med en barnpsykiater. Mina föräldrar tyckte inte att jag behövde professionell hjälp. De rotade en tanke hos mig om att jag aldrig skulle få jobb eller studieplats om jag gick till en ”hjärnskrynklare”. Hur skulle en 12-åring kunna ifrågasätta sina föräldrars syn i en sån fråga? Alltså ville jag inte gå och tala med en psykiater.

Mina symptom gick plötsligt över, eller det var vad man sa till mig. Min ätstörning hade blivit klart bättre för jag hade återfått min tidigare vikt och åt ordentligt igen. Men jag hade en tvångsföreställning om att jag måste motionera många timmar om dagen. Det fortsatte jag med tills jag hittade ett enklare alternativ till konstant motionerande: att kasta upp. Nu var det möjligt att då och då äta godsaker, för kalorierna kunde lätt spys ut och spolas ner i toan. I det här skedet var jag medveten om min depression och skar mig själv ibland.

Det slutade med att jag fick träffa en Nuotti-coach, och nu fick jag för första gången tala om familjens interna problem. Jag var då 14–15 år gammal.

Coachen var väldigt empatisk och förstod mig. Trots det verkade det som hen inte tog mina problem på tillräckligt allvar. Men tydligen var mina symptom så pass omfattande att jag fick en remiss till ungdomspsykiatrin.

På den ungdomspsykiatriska avdelningen var praxis att man involverade också föräldrarna i vården. Det är säkert ett fungerande koncept för dem som har föräldrar som förstår och identifierar den ungas problem och som åtminstone förstår att psykiska besvär är riktiga sjukdomar. Enligt mina föräldrar hade jag fortfarande inga problem.

I ett halvt år träffade jag en sjukskötare inom ungdomspsykiatrin men slutade gå när vården började kännas frustrerande. Inget gick framåt för att jag inte kunde klä mina känslor och tankar i ord.

Jag var trött och helt låst emotionellt. Som 16-åring tyckte jag inte att man kunde få nåt konkret till stånd genom att gå igenom känslokort. Det kändes nedlåtande och barnsligt. Enligt skötarna och läkarna skulle jag absolut ha behövt medicinering för att klara vardagen någorlunda. Det gick mina föräldrar inte med på och efter allt deras predikande vågade jag inte ens tänka på möjligheten till medicinering. Men allra mest skulle jag ha behövt stöd från mina närstående.

Det tog många år innan jag vågade söka hjälp igen. Min depression och ångest behandlades inte på fyra år. Jag fick kämpa för att överleva varje dag. Jag upplevde att professionell hjälp inte skulle vara till någon nytta. Till slut mådde jag så dåligt att jag var tvungen att söka hjälp.

Jag gick till hälsovårdaren och för första gången kände jag att någon på riktigt lyssnade och förstod.

Jag fick en remiss och gick hos en psykiatrisk sjukskötare i några månader. Det var lätt att tala med sjukskötaren. Jag började förstå hur mycket jag hade gått igenom i mitt liv. Sjukskötaren var den första som föreslog psykoterapi. Nu har det gått två år sedan dess. Jag var skeptisk men kände att psykoterapi var nödvändigt för att jag skulle börja må bättre.

Ganska snart flyttade jag på grund av studier till en annan ort och min behandling skulle fortsätta hos den psykiatriska sjukskötaren på min nya hemort. Jag lämnade ett meddelande och bad dem ringa mig men det var aldrig någon som ringde upp. Jag tänkte att jag inte hade någon betydelse och att mina problem inte var tillräckligt stora för att jag ska få fortsätta med behandlingen. Men jag mådde så dåligt att jag tog kontakt med en lokal aktör som erbjöd stödtjänster för unga. Där tilldelades jag en egen socialhandledare och den kontakten fortsatte i ett och ett halvt år.

Mina mentala knutar började så småningom lösas upp när jag fick tala med samma människa en längre tid. Det kändes tryggt att inte bli bollad mellan olika medarbetare på samma sätt som tidigare.

I fjol våras mådde jag så dåligt att jag på nytt försökte komma i kontakt med den psykiatriska sjukskötaren. Jag fick en remiss av en läkare men av någon anledning var jag tvungen att besöka en psykiater innan vården kunde inledas. Jag väntade i nästan ett halvt år på att komma till en psykiater som skulle bedöma mitt tillstånd. Till slut, ett år efter att jag första gången tagit kontakt och ett halvt år efter andra gången, började jag åter få behandling. Inte i något skede har jag fått veta varför man inte hade svarat på mitt första kontaktförsök. Hur som helst fick jag korttidspsykoterapi för ångest. Under behandlingen började jag må sämre men jag fick trots allt verktyg för att börja må bättre. Målet med korttidsterapin var att bereda mig för psykoterapi men jag upplevde att jag hade förberett mig för det under en mycket längre tid än så.

Nu, tio år efter mina första besvär med den psykiska hälsan, satt jag i psykoterapeutens soffa på ett inledande besök.

Min situation har gett mycket bitterhet. Det är otroligt hur många mottagningar jag suttit och pratat på. Hur många professionella jag mött och fått välja vilken typ av stol eller soffa jag vill sitta i. Hur många människor jag har berättat min historia för och hur mycket den har formats under alla dessa besök. Nu skulle jag äntligen få den behandling som jag skulle ha behövt för tio år sen. Men nu satt jag åtminstone där, i terapeutens soffa.

Berättelsens bakgrund

Som en del av kampanjen #VärdHjälp har vi samlat in studerandes berättelser om att söka hjälp och utmaningar som är förknippade med det. Vi publicerade berättelserna under kampanjtiden 12–23.4.2021 för att visa hur mångfacetterade upplevelser studerande har fått då de sökt hjälp. Den här berättelsen publicerades som den sjätte av sammanlagt sju berättelser. Du hittar de andra berättelserna på kampanjsidan.

Med kampanjen #VärdHjälp kring Dagen för psykisk hälsa bland studerande ville vi uppmuntra unga och studerande att dela med sig av sina erfarenheter. Framför allt vill vi uppmana dig att söka hjälp närhelst du upplever dig behöva det.

Då du önskar dig stöd finns det hjälp att få. Viktigast är att du inte grubblar ensam. Du hittar olika aktörer, som erbjuder hjälp till studerande och unga i livets olika utmaningar, enligt kategori på vår webbsida.