0

Berättelse av En som repar sig

Jag hade under en längre tid haft en känsla av att allt inte var riktigt bra. Något inom mig var ”sönder”. På morgnarna kändes benen blytunga och nästan alla muskler värkte. Jag orkade inte ens sträcka på mig, så låst var jag både fysiskt och psykiskt. Jag ville bara krypa in under täcket och gömma mig för den onda världen.

”Vad kan livet erbjuda mig då jag inte ens orkar göra sånt som jag orkade förr?”

Så frågade jag mig själv. Jag hade många gånger ifrågasatt betydelsen av min existens på denna planet. ”Ingen kan förstå hur illa det här känns”, mumlade jag för mig själv och tänkte att ingen i rummet hörde mig.

Jag trodde att jag skulle klara av de här tankarna och på något mystiskt sätt piggna till under sommaren.

Så blev det inte och jag mådde fortfarande väldigt dåligt alltemellanåt, livet fortsatte i samma tillstånd som förut. Mina vardagliga sysslor kändes övermäktiga. Jag borstade inte mitt hår och tog inte särskilt väl hand om mig själv. Mitt sociala liv hade börjat krympa och jag ville inte längre gå ut.

Jag slutade gå på dejt. Dejting i det här tillståndet kom inte på fråga, för jag såg så eländigt ut, åtminstone i mina egna ögon när jag såg mig i spegeln. ”Jag är dåligt sällskap”, morrade jag för mig själv. Jag träffade inte heller mina kompisar, som ibland frågade om jag ville hänga med nånstans. Kanske de också skulle glömma mig när de fick veta hurdan jag är på riktigt.

Min största skräck var att mitt innersta skulle avslöjas, men på nåt sätt lyckades jag ändå sträcka ut handen till telefonen bredvid sängen. Jag kände mig svag men slog på mobilen.

Jag hade många gånger stirrat på ikonen för SHVS:s chattfunktion och tänkt att jag borde trycka på den men inte vågat.

Jag hade tvekat för mycket och kommit på andra tankar. Jag var så rädd för att berätta något dystert om mig själv.

Jag hade också funderat mycket på om jag ens var värd hjälp och om jag mådde tillräckligt dåligt för att kunna be om hjälp. Mina studier hade ju ändå gått framåt, så utåt och enligt mina prestationer såg jag ut att klara mig i livet. I sällskap var jag också en mästare på att dölja hur jag kände mig. Jag log trots att allt var en enda villervilla inombords. Jag låtsades att allt var bättre än det var. Jag kände mig dyster. Så dyster att jag ibland önskade att jag inte fanns.

Efter att ha stirrat på chattikonen ett tag, tryckte jag till slut på den.

Jag väntade en stund och kom nästan på andra tankar mitt i all ångest. Men jag väntade och till slut var det nån som svarade. Jag berättade för sköterskan hur jag mådde. Hon lovade skicka mina uppgifter vidare. Jag fick tid till en psykiatrisk sjukskötare. Via henne kom jag slutligen till en läkarmottagning där mina symptom diagnostiserades.

Jag fick tider till en psykolog. Hos psykologen diskuterade vi men talade också om möjligheter till terapi. Jag hade inga erfarenheter av terapi men var intresserad. En av mina vänner hade gått på terapi under en längre tid och hade bara gott att säga om det.

Tidigare hade jag inte sökt terapi för jag trodde inte det var rätt ställe för mig. Jag hade nämligen tänkt att jag inte var i tillräckligt stort behov av hjälp.

Jag hade haft ett ideal om att jag ska klara mig själv men under årens lopp hade mina symptom bara blivit värre, jag hade alltså inte lyckats lösa mina problem själv. Terapin skulle kanske ge mig nya möjligheter. Det var något jag inte hade prövat förut men som skulle kunna hjälpa.

Ungefär tre månader gick. Min uppföljningsperiod inom studenthälsovården närmade sig sitt slut. Jag hade börjat se mig om efter terapeuter. Jag visste att det skulle kräva många kontaktförsök. Mitt tillstånd gjorde mig kraftlös men min vän som hade gått i terapi orkade stötta mig och peppa mig hela tiden.

Så småningom började jag tro att också jag var värd hjälp.

Till slut fick jag ett mejl av en terapeut som erbjöd mig ett introduktionsbesök.  Det lindrade mina inre plågor åtminstone lite. Det fanns nån som ville vara vänlig och hjälpa mig. Det kändes speciellt bra efter allt jag gått igenom. ”Det kanske finns lite hopp mitt i allt det här”, tänkte jag just då. Jag grät, men denna gång av lättnad.

Jag messade min vän: ”Jag fick tid till en terapeut.” ”Yes, bravo!”, fick jag till svar.

Vi gladde oss tillsammans över att det hela började gå framåt. Framtiden skulle kanske föra nåt gott med sig. Förändringen skrämde mig lite men jag kände mig mer beredd än någonsin tidigare. Jag var värd hjälp.

Berättelsens bakgrund

Som en del av kampanjen #VärdHjälp samlade vi in studerandes berättelser om att söka hjälp och utmaningar som är förknippade med det. Vi publicerade berättelserna under kampanjtiden 12–23.4.2021 för att visa hur mångfacetterade upplevelser studerande har fått då de sökt hjälp. Den här berättelsen publicerades som den tredje av sammanlagt sju berättelser. Du hittar de andra berättelserna på kampanjsidan.

Med kampanjen #VärdHjälp kring Dagen för psykisk hälsa bland studerande ville vi uppmuntra unga och studerande att dela med sig av sina erfarenheter. Framför allt vill vi uppmana dig att söka hjälp närhelst du upplever dig behöva det.

Då du önskar dig stöd finns det hjälp att få. Viktigast är att du inte grubblar ensam. Du hittar olika aktörer, som erbjuder hjälp till studerande och unga i livets olika utmaningar, enligt kategori på vår webbsida.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.