Jag studerar samhällspedagogik vid Humanistiska yrkeshögskolan. Bakom mig har jag studier i socialpsykologi och rätt långvarig arbetserfarenhet av socialbranschen och psykiatriskt arbete. Resultaten av allt detta är gemenskap som ett viktigt arbetsredskap och en resurs. Känslan av socialt kapital eller delaktighet är ett nyckelbegrepp i fråga om subjektivt välbefinnande och psykisk hälsa. Det avser nätverk och det samspel och ömsesidiga förtroende som förekommer i dem. Å andra sidan kan upplevelserna vara mycket individuella – det som för någon är en stark upplevelse av gemenskap kan vara vardag för en annan. Enligt en viss uppfattning består grupper av samlingar av individer som upprepat interagerar med varandra, och gemenskapen är det kitt som håller ihop skaran. En grupp har också ett gemensamt mål. I mitt fall handlar det om studier, professionell utveckling och reflektion eller intresse för samma samhälleliga arbete. Men om gruppen inte träffas i verkliga livet eller gör det väldigt sällan?
Min tidigare erfarenhet av flerformsstudier går tillbaka till början av förra årtiondet och studier av vårdarbete. Vissa saker har förändrats, och flerformsstudierna har blivit mer gemenskapsinriktade. Teoretiska avsnitt studerade man tidigare hemma och de andra utgjorde mest en sorts nåldynor när man träffades, och ingen kände egentligen till de andras namn eller bakgrund om man inte råkade få reda på något i Amicas köer. Numera har data- och kommunikationstekniken utvecklats, och virtuella inlärningsmiljöer och sociala medier möjliggör interaktivt lärande och en känsla av samhörighet också medan man sitter hemma på soffan, något man rentav uppmuntras till.
Tidigare talade man mer om vuxenstudier, och termen är inte helt inkorrekt eftersom de flesta flerformsstudenter är folk som hamnat mellan olika yrkesgrupper. Också i min nuvarande grupp finns det folk med oerhörd yrkeskompetens. Det finns många typer av erfarenhet, kontakter och utbildningar, och gränserna för ansökan om tillgodoräknande av kunskaper som skaffats tidigare töjs. De borde bara kombineras i vettiga helheter. Dialogiciteten bidrar till att spegla ens egen yrkesidentitet och låter en sen sin bransch ur olika perspektiv. Det dialogiska lärandet har inneburit ett enormt framsteg – i de kurser jag själv går ska uppgifterna ofta lämnas in öppet och man får respons på dem från alla i stället för av en enda ensam rödpenna.
Störst betydelse har det kollaborativa lärandet haft för de studerandes förmåga att orka. De som bedriver flerformsstudier har en egen Facebook-kanal där de når ut till varandra i de sociala medierna, och de som handleds av samma lärare har specifika kanaler för tätare utbyte. Min egen grupp fick snabbt bra kontakt via programmet Microsoft Teams, och där kan man med låg tröskel ta upp akuta problem eller planera framåt. Eller bara skriva av sig lite. Privatlivets inverkan på studiemotivationen ska inte förringas, och jag upplever det som ett privilegium att kunna sitta vid min dator och gnälla – somliga passar det bättre än dagliga sociala träffar i person. Dessutom innebär den landsomspännande och branschöverskridande coachinggruppen att man får insiderinformation: hur saker sköts på andra håll, hurdana möjligheter det kan finnas. I min egen bransch är de flesta sociala av naturen, men jag vet att det inte alltid är så. Någon kan vara rädd för att hens personliga gränser ska tänjas på eller vilja fokusera på studierna och sköta sina problem själv. Jag skulle ändå uppmuntra alla till att testa flexibiliteten i gränserna för den egna bekvämlighetszonen och lära känna sina studiekompisar ordentligt – det kan om inte annat få de långvariga studierna att kännas lite kortare.
Min studiehöst gick väl och nu kan jag glädja mig åt att inleda min mammaledighet – ett avbrott som för somliga aldrig upphör och för andra kan skjuta på studierna med flera terminer. Tack vare min grupp hänger jag med i studierna också under pausen, och jag ser faktiskt fram emot slutspurten med studierna.
Lämna ett svar