ES berättelse
Jag hade mått dåligt en längre tid, sovit bara åtta timmar på en vecka och glidit ifrån mina kompisar. Jag höll inte kontakt med nån och det kändes som att ingen höll med mig om nånting. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, alltid var det nån som tog illa upp. Till slut vågade jag inte gå hemifrån då tanken på att det alltid är nån som tycker att jag gör fel gav mig ångest.
Sen ringde jag till kommunens mentalvårdsbyrå och frågade om jag borde tala med en psykiater.
Hon som svarade i telefon var vänlig och frågade allt möjligt om hur jag känner det och hur jag mår. Till slut sa hon att mina symptom tyder på en lindrig depression och vi reserverade en tid till en psykiater.
Det kändes bra att gå till mottagningen, för jag tänkte att jag skulle få hjälp och svar på mina frågor. Men så blev det inte.
Min psykiater var en äldre man som började med att fråga ”Varför är du här?” Han lät lite påstridig och jag kände verkligen inte för att dela min historia med honom. Jag lyckades ändå svara att jag tror att jag är lindrigt deprimerad, jag kan inte sova och vågar inte, eller vill inte ens, gå hemifrån och träffa mina kompisar.
Under hela den tid jag var i rummet ställde han kanske fyra frågor medan han stod där med blicken på sin dator, lutad mot skrivbordet på andra sidan rummet. Han gav intryck av att vara en kall och distanserad människa som fick mig att känna att jag inte ville vara där. Till slut konstaterade han att det inte är nåt sånt fel på mig som inte en daglig joggingtur kan råda bot på; om jag bara tog mig upp ur soffan och gick ut och rörde på mig så skulle alla mina problem försvinna.
Ett så oprofessionellt svar gjorde mig närmast förbannad, så jag tackade för mig och gick.
Jag gick hem och försökte övertyga mig själv om att jag mår helt bra och har själv orsakat mina problem och vanföreställningar. Efter det har jag inte ens vågat tänka tanken att gå till en psykiater igen, inte till honom och inte nån annan heller.
Berättelsens bakgrund
Som en del av kampanjen #VärdHjälp samlade vi in studerandes berättelser om att söka hjälp och utmaningar som är förknippade med det. Vi publicerade berättelserna under kampanjtiden 12–23.4.2021 för att visa hur mångfacetterade upplevelser studerande har fått då de sökt hjälp. Den här berättelsen publicerades som den andra av sammanlagt sju berättelser. Du hittar de andra berättelserna på kampanjsidan.
Med kampanjen #VärdHjälp kring Dagen för psykisk hälsa bland studerande ville vi uppmuntra unga och studerande att dela med sig av sina erfarenheter. Framför allt vill vi uppmana dig att söka hjälp närhelst du upplever dig behöva det.
Då du önskar dig stöd finns det hjälp att få. Viktigast är att du inte grubblar ensam. Du hittar olika aktörer, som erbjuder hjälp till studerande och unga i livets olika utmaningar, enligt kategori på vår webbsida.
Om du är missnöjd med den vård eller det bemötande du fått kan du kontakta patientombudsmannen i den hälsovårdsorganisation som vårdat dig. Hen kan också ge dig råd i frågan om hur du kan göra mer officiella klagomål. Det viktigaste är att du inte ger upp efter en dålig erfarenhet, utan att du samlar dina krafter och försöker på nytt hos en annan person inom hälsovården. Du är värd hjälp!
Lämna ett svar