I samband med kommunalvalet publicerar vi en serie blogginlägg, i vilka riksdagspartiernas politiska studentorganisationer tar ställning till mentalvårdspolitiken. Nyyti vill öka samhällsdebatten kring psykisk hälsa och på så sätt främja röstningsaktiviteten. Du kan bekanta dig med Nyytis kommunalvalsmålsättningar här. På sidan hittar du också en närmare tidtabell för valet.
Det här är en kort fiktiv berättelse om coronavardagen i högskolestuderanden Olliinas liv. Studeranden Olliina har varit ensam redan en längre tid och känslan har åtminstone inte lättat under det senaste året – snarare tvärtom. Hen är utmattad, men har bestämt sig för att ta det avgörande steget och söka hjälp. Orken har satts på prov med alla tenter, studiepress och distansundervisning. Några kompisar har hen inte heller fått på den nya studieorten. Olliina går in på studenthälsan SHVS webbplats och kollar möjligheterna att få vård. Tidsbokningen är öppen på vardagar kl. 8–15 och genast på första sidan står det att det tar ett par dagar innan de ringer upp. Också chatten på sidan är stängd. Olliina blir helt förkrossad.
I högskolan påminns Olliina om att tenterna ska avläggas inom utsatt tid. Samhället påminner på många sätt om att det gäller att hänga med i studietakten, annars drabbar det den studerande ekonomiskt. Olliina har redan sagt tack och hej till studielånskompensationen som man kan få när studierna är avklarade, för den egna psykiska hälsan är viktigare än pengarna. På den privata sidan skulle man snabbt kunna få mentalvårdstjänster men det har en studerande som försörjer sig själv inte råd med. Coronan saboterade ju också det lilla extraknäck Olliina hade.
Studiekompisarna frågar via Whatsapp hur det stora grupparbetet framskrider för Olliinas del. Olliina börjar svara ”Jag har inte orkat”, men raderar texten för så kan man ju inte säga. ”De tror ju att jag är lat”, så hen skriver: ”Jag har inte hunnit än”. Olliina får än mer ångest av rädslan för att de andra ska ge hen skuldkänslor. Alla andra verkar ju enligt de sociala medierna ha det bra, och kompisar har de tydligen också.
Det plingar till i telefonen. Det var inte SHVS, inte nån kompis, utan bara nåt dumt reklammeddelande som vanligt. Olliina slänger ifrån sig mobilen och försöker börja jobba på grupparbetet men ensamheten, stressen och prestationsångesten urladdas i hysterisk gråt. ”Ingen bryr sig om mig”.
Genom den här fiktiva berättelsen vill vi socialdemokratiska studerande lyfta fram utmaningarna med att få mentalvårdstjänster. Utmaningarna började inte med coronan. Under de senaste åren har allt fler studenter sökt hjälp för psykisk ohälsa. Samtidigt som tidsfristen för studierna har förkortats har köerna till mentalvårdstjänsterna blivit längre. Någon direkt orsak-verkan kan inte påvisas, men att studera i snabbare takt skapar prestationspress. En likadan utmanare är studielånskompensationen. Tanken är god, men jagar studenterna i sådana här situationer studielånskompensation på bekostnad av den psykiska hälsan? Är det så att de som värnar om sin psykiska hälsa eller som av andra orsaker avlägger studierna under en längre tidsperiod åker på ett bakslag?
Studenternas uthållighet måste stöttas i ett tidigt skede. Ett bra exempel på det här är projektet Terve mieli (ung. god psykisk hälsa) som studentkåren vid Åbo universitet har startat. Inom projektet lär man ut kamratstödsmodeller till studenter och personal för att de bättre ska kunna ge stöd och vägledning i frågor som gäller psykisk hälsa.
Bland annat på insändarsidan i Helsingin Sanomat återkommer temat psykisk hälsa nästan dagligen. Ensamhet är inte enbart de ungas problem visar en färsk undersökning som gjorts av Finlands Röda Kors. Enligt undersökningen upplever nästan var tredje finländare ensamhet. Ett exempel på vårdmöjligheter är införandet av den terapigaranti som Helsingfors stad planerar för år 2022. Det återstår att se hur snabbt den införs också i andra städer.
En delorsak till att det tar så lång tid att få vård är bristen på såväl läkare, psykoterapeuter som övrig vårdpersonal. Också SONK har tagit ställning till mentalvårdsfrågor, i höstas gav t.ex. den nuvarande ordföranden ett ställningstagande för avgiftsfri psykoterapeututbildning.
Det finns som sagt många lösningar, som kan angripas från olika håll. Entydigt och lätt är det garanterat inte, men vi måste göra något. Även om man ofta kämpar ensam när den psykiska hälsan vacklar, måste någon reagera på de första symptomen och stötta personen ifråga. Om din kompis bryter armen står du inte där och ojar dig, utan handlar direkt. Detsamma borde gälla också vid psykisk ohälsa.
Studenterna kan vara föregångare med att tala om problemen med den psykiska hälsan vid deras rätta namn. De kan med sitt handlande avlägsna stigmatisering i samband med psykisk ohälsa. Det återstår ändå att se vad ett utvidgat SHVS och social- och hälsovårdsreformen innebär i allt det här. Ett som är säkert är att kommunerna fortfarande kommer att ha en roll i mentalvårdsfrågorna och att studerandena har vilja och insikt att få till stånd en förändring.
Lämna ett svar