Torsdagen den 26 september var jag en bra bit utanför min bekvämlighetszon; jag var rent fysiskt långt hemifrån, jag skulle leda en diskussion om högskolemobbning och jag var dessutom delvis ansvarig för att streamingen av diskussionen skulle lyckas. Jag var ändå inte den enda som var lite utanför sin bekvämlighetszon i den diskussionen. Men det hör till. Mobbning i allmänhet och högskolemobbning i synnerhet är en allt annat än bekväm fråga. Ändå måste vi tala om det.
Av Finlands högskolestuderande har 7,5 procent någon gång eller ofta blivit mobbad av andra studerande vid högskolan och 5,8 procent av en representant för högskolepersonalen (KOTT 2016). Det handlar alltså om sammanlagt över 20 000 högskolestuderande. Och mobbning berör inte bara dem som blir utsatta, utan oss alla, hela högskolegemenskapen.
Med stigande ålder ändrar mobbningen form
Patrik Söderberg, PD och mobbningsforskare, definierade i diskussionen mobbning som någonting den som blir utsatt för det mår illa av och inte upplever sig kunna försvara sig mot, något som upprepar sig över tid. Erfarenhetsexperten Eliina Sarinko beskrev den mobbning hon upplevt så här:
I lågstadiet sa folk saker bakom ryggen, men i högstadiet var man utfryst, kompisgängen ignorerade en. I yrkeshögskolan har jag inte märkt av något sådant.
Också på Studenternas hälsovårdsstiftelses mottagning pratar studerande mest om mobbningserfarenheter från lågstadieålder, bekräftade Priska Pennanen, ansvarig psykolog i Vasa. Vid högskolan kan mobbning ta sig uttryck i att man inte får vara med i grupparbeten, att man inte passar in t.ex. på grund av alkoholkulturen, att man känner sig allmänt utanför. Också osaklig kritik av akademiska kurs- och slutarbeten samt rena förolämpningar förekommer.
Mobbningens effekter ofta sega
Söderberg konstaterade att mobbningen på kort sikt orsakar illamående och lidande självkänsla, magont o.s.v. I det längre loppet kan mobbningen synas som svagare studieprestationer och effekterna kan följa med ut i arbetslivet. Socialt dämpar det utvecklingen. Då man haft en tuff tonårstid får man arbeta mer för att lära sig sociala färdigheter. Anders Englund, psykolog vid Vasa stad, föreslog att vi överlag skulle vidga perspektivet och inte bara se på de aktiva symptomen utan också just på den uteblivna sociala utvecklingen, som mobbning kan förorsaka.
Så mycket som 47 procent av dem som upplevt mobbning i högskolan har upplevt det redan under skoltiden. Trots att det inte gäller alla finns det ett tydligt mönster. Pennanen berättade att många som blivit mobbade känner sig ganska spända i sociala situationer och börjar lätt undvika att gå till lektioner eller på studentfester.
I diskussionens andra erfarenhetsexpert Emma Geisors fall fick mobbningserfarenheterna henne inte att dra sig tillbaka socialt, men däremot att överprestera på alla områden i livet, vilket orsakade utmattning. Pennanen bekräftade att det är vanligt att personer som upplevt mobbning känner att det är något fel med dem, att de behöver prestera för att betraktas som tillräckligt bra.
Många sätt att bekämpa och förebygga mobbning vid högskolorna
Sarinko, som utöver erfarenhetsexpert också är styrelsemedlem vid Studerandekåren Novium, berättade att studerandekåren har trakasseriombud, som binds av tystnadsplikt. Studerandekåren arbetar också för jämlikhet samt med tutorerna för att se till att alla nya studerande trivs på campus och får vara med. Allt detta sänker tröskeln att ta kontakt i mobbningsfall och bidrar också till att förebygga mobbning i högskolan. Också Söderberg instämde i att det handlar om att skapa trygga utrymmen, om öppenhet kring olika svårigheter. Student- och studerandekårerna och specialföreningarna borde utgöra välkomnande gemenskaper med mångsidigt fritidsutbud, bland vilket personer med mobbningserfarenheter i bagaget kan hitta nya sammanhang.
Undervisningen kan beakta och bekämpa mobbning genom att lärarna t.ex. utser grupperna för grupparbeten och inte låter de studerande välja själva. Studerande ger enligt Söderberg bra feedback på det här.
För att förebygga högskolemobbning föreslog Englund ett klassiskt psykologiskt förhållningssätt till problembeteende: att göra beteendet onödigt. Englund:
Om man sätter sig i en mobbares roll har man kanske ett behov av att känna sig viktig så att man utövar makt på ett sätt som är destruktivt för andra. Om man vid universitetet kan ändra så att folk får mer feedback till vardags och får känna att de går framåt på ett mer konkret sätt – för vi jobbar med ganska abstrakta ämnen där man inte kanske känner sig lyckad – tror jag att risken att man börjar mobba andra minskar.
Pennanen slog ett slag för psykoedukativa material, t.ex. videon om vad högskolemobbning är och hur det påverkar studerande. Att man helt enkelt pratar om saken.
Vad säga till en studerande som nu upplever mobbning?
Publiken ställde under diskussionen frågan ”Vad skulle du säga till en studerande som just nu upplever mobbning?” Englund föreslog att personen skulle fundera på sin egen roll i den destruktiva dynamiken, då det är fråga om en situation mellan vuxna människor. Hur reagerar personen själv t.ex. på giftiga skämt? Gör hen klart att de är ovälkomna och sårande? Englund erkände att det är jättesvårt, men behövligt för att lätta på offerskapet. Också Sarinko betonade vikten av att ta itu med saken innan det går för långt. Att våga ta emot och ge stöd är jätteviktigt.
Pennanen framhöll att det hjälper att tänka på att det inte är något fel på en själv, utan att mobbning oftast handlar om att mobbaren själv har problem som hen inte klarar av att hantera på något annat sätt. Söderberg lyfte fram vittnenas roll; mobbningen i sig är jobbig, men skammen och ensamheten efteråt kanske är det tyngsta. Ett vittne kan t.ex. i efterhand konstatera att hen såg vad som hände och att den mobbade inte är ensam.
Geisor höll med om att man känner sig så ensam som mobbad, som att hela världen är emot en. Att någon visar att den har sett, eller frågar hur är det, hjälper en. Då är man som två mot världen.
Ur mobbningens fängelse
Genom att tala om mobbning och offerskap skapar vi dem samtidigt och stämplar de inblandade. Det är ingen lätt sits. Men vi måste prata för att öka medvetenheten och lätta på skammen och ensamheten. Englund föreslog ett systemiskt perspektiv, där man ser mobbning som ett samspel mellan mobbad och mobbare som man vill reda ut. Att det handlar om personlig utveckling, att coacha sig till att kunna stå på sig och inte gå med i mobbningsdynamiken längre.
Det skulle ta bort lite stigma, man skulle inte vara lika mycket offer då man söker den professionella hjälpen.
Var söka hjälp för sig själv?
- Kolla upp den egna högskolans instruktion för mobbningsfall och kontakta där nämnda personer (t.ex. trakasseriombud)
- Mejla din studerande- eller studentkårs trakasseriombud
- Vänd dig till en lärare eller handledare du har särskilt förtroende för
- Kontakta din egen högskolas studiepsykolog
- Vänd dig till din egen student- eller studerandehälsovård
- Sök dig till något nytt sammanhang, där du kan börja om
- Ge inte upp även om ditt första hjälpsökandeförsök inte skulle lyckas!
Hälsosamt att stiga in i det obekväma
Om jag innan diskussionen känt mig något obekväm, lyckades den öppna och rättframma diskussionen helt råda bot på den känslan. Det kändes som en gåva att få ta del av alla olika perspektiv allt från den mobbades till forskning, psykologi och studentorganisationsverksamhet. Jag vet också att jag inte var den enda deltagaren som efteråt var nöjd med att hen vågat utmana sig själv.
Jag utmanar dig som läsare att ibland ta steget ut i det obekväma, om det så är att stå upp för dig själv ifall du inte brukar eller att pröva på en annorlunda reaktion istället för att såra eller attackera någon annan då du egentligen är osäker på dig själv. Det lilla steget kan vara vändpunkten till mer välmående och lycka i ditt eget liv.
Den här texten baserar sig på den livestreamade diskussionen NyytiTalk: Låt oss tala om högskolemobbning!, som fördes vid Academill i Vasa 26.9.2019. Du kan se inspelningen på Nyytis YouTubekonto. Vi beklagar de svaga ljudkvaliteten, som beror på teknisk ovana!
Vastaa